Något stelt!

Det känns tydligt att vintern hållit ett fast grepp om Östersjön. Så här års brukar inte tårna domna bort i vadarskorna. Det kan nog tänkas att Öringarna känner av densamma något likstela omgivning i klykor och språng.

Det dröjer till sen eftermiddag innan det hojtas lite lågmält vid min sida. -Nu är det fisk.....
Kenta drillar in en stridbar fisk till kanten för smärtfri frigivning.
Jag själv får även min del av kakan några kast senare. Kvällen lägger sig och morgondagen kommer närmare i sällskap med en singel malt.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Äntligen Kust!

Vi är långtifrån först upp i ottan. Nu är det liv och lust i skärgården bland vassruggar, skrakholkar och bergsknallar. En symfoni av darrande strupar och tutande blåsintrument ackompanjeras av en något rasslig 2 taktare från 1982.

Mycket mer än så hände inte denna dag, 9 timmars nötande gav inte ett enda darr i linänden trots att vinden tilltog och vattnet steg. Så kan livet för en havsöringsfiskare te sig. Belöningen är en bränd snok och vetskapen om att det inte kan gå sämre nästa
gång.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

I Kikaren!

Det man inte har i sin närhet trånar man ofta efter, när men sedan har det utanför farstukvisten trånar man efter det som fanns i ens närhet förut.

Innan jag flyttade upp till tjockhult sa vi ofta ”tänk om vi ändå bodde i sthlm, då kunde vi göra det och det och det, gå på koncerter var o var eviga dag, äta på all världens olika restauranger ” osv. Har jag utnytjat det? Knappast till fullo, än mindre ju längre tiden har förflutit.  

Fiske efter Gädda och Abborre är för längesedan ett svunnet kapitel för mig men HavsÖringens mystik och svårflörtade lynne har triggat och haft mig i sitt totala våld ända sedan den första landade fisken avkrokades.

När jag sedan upptäckte Gotland så fanns ingen återvändo. Tänk om man bodde där, då skulle jag fiska mig krokig i ryggen och stel i lederna av kyla och vind. Min första resa för länge sedan gav mig jackpot o det bestämdaste, en otroligt välnärd Öring utmanade min dåvarande amatörmässiga klinga och erfarenhet. Idag hade jag utan att tvekan släppt densamme friheten.

Vi växer och lär oss och skall föra vår mognare kunskap vidare är mitt motto. Denna fisk är fortafarande min triumffisk och dessa ser man alltmer sällan längs med alla våra kuster, ge dem friheten åter. Idag är det inte lika lätt att lura öringarna inte ens på Gotland.

En blogg jag följer mer eller mindre slaviskt är Nicka Hellenbergs. Nicka komponerar ord och meningar lika förtrollande säkert som han flaxar runt med trumpinnarna i alla väderstreck under sina seanser bakom pukor, kaggar oh cymbaler.  Han har det jag trånar efter, samtidigt trånar han lite efter tex Gäddfiske i ostlig skärgård har jag förstått. Nu har ju Nicka många andra sköna inslag i sitt fiske vilket jag ännu inte har lyckats funnit ro för, även fast det i hans ord ter sig så fantastiskt skönt och avslappnande. Men jag kanske kommer dit en dag jag också.

Det här får mig att undra, skulle jag också börja längta lite efter välgödda raspgomar om jag bodde på Gotland och hade Öringfisket så nära inpå? Borde jag kanske prova på det?

Nu kan jag se Gotlandskusten i tubkikaren, gudingar och ådor, gravänder och blåsippor, 6 månaders väntan av bitande kyla och isbelagda vikar är snart över. Under en tid skall jag vara på trånande mark i harmoni med jagande silver skrockande änder och pipande strandvadare.

Vi hörs!