Blixtvisit i ÖsterdalÄlven!

Smattret börjar reta mig en aning, idel regn i tre dagar. Internet och lokala kontakter är i det här laget ovärdeliga. Det finns så oändligt många bäckar, åar, gölar, träsk, sjöar och älvar att utforska här uppe.
Skall man ha någon chans över huvud taget att blöta flugan i ett hett vatten utan att ödsla tid bör man ha en lokal kontakt eller förmåga till hjälp.

Enslig väg, jag blir tvungen att gå ut och känna med en pinne för att se om vattengroparna är för djupa för mig att ta mig förbi. Jag vill inte bli ståendes utan täckning här ute i vildmarken "Tänk vad mobilen gjort oss känsliga". Vattnet är högt och snabbt, det knakar till i skogen bakom mig, jag vänder mig om men ser ingenting. Plötsligt kommer jag på att jag är i Björnland.....

Med jämna mellanrum kikar jag till höger, vänster och bakom mig bara för att försäkra mig om min ensamhet. Jag drar hem flugan snabbt efter fullt utlöp....det tar stopp, det börjar gunga sakteliga....fisk, jag flinar lite lagom för att jag tycker det är kul att det biter på.
I nästa sekund inser jag att det är en drömöring som bittit på grunt vatten, han går upp och rullar, visar hela sin helhet för att sedan som på vanligt Öringsätt kliva rätt ner i nacken och gnugga av linan....bannelse vad de här gamla indrivna raggarna kan sin sak....
Åter igen står man där med tom lina och svär för sig själv men jag ger inte upp, en vacker dag sitter den där, DrömÖringen i rinnande norrlänskt vatten. Jag kan vänta, tror jag!

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Tidigt Bergeforsen!

Laxen har åter börjat sin vandring för att stånga sig trött mot brunnen betong.
Merparten är ändock uppväxt i bassängerna vid sidan om älven och har nog aldrig saknat eller funderat närmare på varför det helt plötsligt reser sig en vägg i deras väg.
Jag är helt ensam vid älven, stigningen är fortfarande sparsmakad. Reglerna för fisket har blivit hårdare, inget fiske med skedrag, spinnare eller wobler är tillåtet vid den här tiden. Mest för att stävja ryckfisket kan tänkas och det verkar fungera.

En och annan Lax vältrar sig på retsamt nära avstånd men tillräckligt långt ut för att jag inte skall nå med flugan.Men det gör mig inget, jag har ingen som helst förväntan att det skall bita på, men det kan ju göra det så varför inte prova.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig! 

Torös Silver Surfare!

Som på många ställen runt våra kuster kommer de på besök en gång om året. Det gäller att passa på den korta tid den långväga slingerbulten behagar stanna till. Men det är inte bara silverormen som surfar vågorna längs denna kust.

När vinden ligger på tillräckligt så dyker de tvåbenta surfarna upp även de. Det är Vågsurfing, Kitesurfing och Vindsurfing. Tre lite olika  men ändå lika element som utnyttjar vågorna och vinden.
Vi har parkerat oss innanför udden, vi har följare, landar en och annan och missar fler. Jag behöver lite gott till röken i midsommar. Då vi hållit på i knappt en timme börjar uppsamlingen av Kitesurfare bakom oss att bli lite oroväckande.
Den första ger sig ut på böljan, han håller sig på bra avstånd och respekterar oss spösvingare. Men sedan kliver no 2 i vattnet......han skiter fullständigt i att vi står och fiskar på kanten, han tycker det är roligt att hoppa mitt i vändningen ett tiotal meter framför snoken på oss, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Vi ids inte ens vänta på att resten av terroristerna kliver i vattnet fisket är redan förstört.
Det är inte första gången jag blivit abrupt avbruten av respektlösa surfare här ute. Frågan är hur dom tänker? Men det är väl just det de inte gör misstänker jag.  Dom har ju bara hela havet att leka på.

Undrar vad de skulle tycka om en treans krok i röven? Det skulle bli en kul drillning kan tänkas, men jag anser mig högre utvecklad än så, att stånga sig blodig mot ignoransens mur anser jag lönlöst.

En slutkläm i solen!

Efter vind kommer stiltje sanna mina ord. Solen bränner men vågorna lyser med sin frånvaro. Östersjön ligger blank och fridfull. Det är tidig morgon, ganska så tidig morgon! Tio meter framför mig lurar djupet vid pallkanten, fullt utkast.......plupp.
Det är det första kastet så jag håller egentligen bara på att komma igång. Men jag vill inte går för nära kanten för man vet aldrig vad som står och lurar nedanför. Jag skall precis avbryta och lyfta spöt för att göra en ny ansats.....PANG! Från ingenstans, lugnet avbryts av en piskande virvelvind. Jag sätter hjärtat i halsgropen snurrar runt åt höger och vänster. Det finns ingen hejd på odjuret, han drar och sliter, hoppar runt och avslutar men en tunnel på mig.

Till sist lyckas jag stävja en riktigt ryggbred silverpjäs, nu börjar det krångliga. Fisken krokade av sig själv i nätet, kameran ställs på en sten mitt i vattnet, tidtagare...fokus...hmmm finns inget att fokusera på ..ja det får bli som det blir.....tick tick tick, jag lyfter ur Öringen backar till trolig fokuspunkt och ler så där lagom barnsligt...så himla gött.
En sådan här Öring förtjänar sin frihet, ut på nya äventyr och fixa lite i åarna framöver. Jag kan inte få bort flinet i nyllet, det har liksom smetat sig fast på klassiskt kolavis. Fullt utkast......plupp.....jag är fortfarande spak efter bataljen. PANG! På fullt utkast.....låååångt ut går en ännu större Öring till väders, piskar ytan med sin breda spole....nu är jag inte bara koncentrerad, nu är det allvar på riktigt. Öringen dyker....snäpp...den där tomma känslan ni vet som får vilken flin som helst att förångas. Linan har gått av, 0.17 Fireline....?

Tiden går och jag börjar skaka av mig episoden med StorÖringen och börjar få tillbaka den där sköna "jag fick ändå landa en riktig fining" känslan. Fullt utkast....plupp....två vevtag.....Tvärnit och jag menar tvärnit. Jag är helt övertygad om att jag fastnat i en pallö någonstans därute. Men sen börjar det hända saker, tunga tunga gung och linan vandrar snabbt i sidled. Fisken dyker, jag försöker kontra upp honom mot ytan men jag tar inte en meter. Paniken börjar göra sig påmind då pallöarna inte ser så vänliga ut med en stor fisk på kroken. Jag tar i för kung och fosterland. Går linan av så går den av, men jag måste få upp honom så han inte går ner bland pallarna.

 Men jag får inte en meter....han knallar på precis som han vill....linan stumnar och jag måste konstatera det faktum att vi har gått fast.....nu kommer pratbubblan upp över mitt huvud full av wingding symboler. Jag provar allt från att flytta mig i olika vinklar, vänta ut fisken för och se om han går loss själv osv. Men det är kört, bara att greppa linan och backa. Utgången är oundviklig, snäpp.....moloken över att 2 otroliga Öringar simmar runt med bling bling i munnen, men samtidigt ödmjuk över det faktum att jag fick chansen att känna på den brutala kraft en StorÖring besitter beger jag mig tillbaka till fastlandet.

Nya tag nya tider.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Stilstudie!

Dagarna flyter lite ihop, fiske här och fiske där och så till slut vet man inte riktigt vart man varit eller vart man är på väg. Det spritter till i spöt! En matbordslaglig fjällrasslare hoppar och far. Jag är helt inne på att återge han till havet men något fångar min blick. Denna häringa har fettfenan kvar men något annat skvallrar och en pelletsracer.

Knäckt ryggfena och sneda bröstfenor.

En studie i Rak och Krokig, Vild och Odlad tar sin början. 
Fenrötan sätter sina spår mer eller mindre på odlad fisk. Detta exemplar hade tecken på gammal läkt röta på samtliga fenor som brukar drabbas.

klanderfri

Knäck

En vild och vacker HavsÖring har oftast raka och oförstörda fenor. Visst kan de ha skavanker och spreta lite hit och dit. Men det går ofta att avgöra om den har vilda gener i blodet.

Vackert rak

Vild paddel

Jag granskar lite till innan jag bestämmer mig, Nä det får bli bonk på denna raggare så han inte går upp och lever om i Gotlands Öringsbäckar. Nya tag efter bumlingen, dagarna går och tiden löper på!

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Djupa Grund och Blåsiga Lävikar!

Vinden har vänt, bös i vattnet som ideligen fastnar på lekaren då vågorna bryter mot djupkantad grundpall. Det tilltar så vi flyr över till andra sidan ön. Vi bli något förvånade då vi kliver ut på pallen. Här blåser det lika mycket…om inte mer och skit i vattnet!

Kartan granskas åter, in i bilen och iväg till en långvik. Surprise….lika eländigt. Över till andra sidan viken…..men si, tji,  blåser det motvind i varenda riktning man pekar snoken? Otroligt, för att inte säga overkligt. Vi sätter oss i solen men benen i körs i ren protest.  Andra kommer att få problem att sjösätta i år. Kanske Öringens hämnd på nätläggarna.  

Vinden kantrar framåt kvällen och det börjar spritta i spöt igen. Solen målar om och avslutar dagens bravader.   

Lokalt Lågvatten!

Fisketrycket har varit hårt på Gotland den senaste tiden, speciellt på de mest kända öringlokalerna. Vi har bestämt oss för att utforska för oss helt nya pallkanter och vikar.  Mickael drar ett par Torskar på djupet, jag trattar på en Sprall på en grundflad. Sparsamt med tanke på vind och väder. Det kan se så hett ut att ivern inte har någon gräns men ändå vara totalt tomt på fisk.

Vi springer på en Lokal förmåga vid ett par fiskebodar där jag just fiskat av, han pratar på och säger att han tog minsann 3st fina fiskar där igår, det är ett bra ställe det här. Kul tänker jag först men när historian trallar på visar det sig att han lägger näten från knähögt vatten och utåt. – Ja i år har jag nog tagit runt 200 Öringar, fortsätter han. Vi har svårt att avgöra om han skrävlar eller talar sanning men han visar gärna sitt lilla tillhåll vilket visar sig vara en fullfjädrad mördarbod där näten hänger tätt på rad. 

Något missmodiga och småsvärandes åker vi från platsen. Vilka är vi att läxa upp lokalbefolkningen? Vi som får på pälsen för att vi besöker Ön av ” en del ” individer vilka hävdar att det blir för hårdfiskat. Nog tar vi upp en och annan matöring då vi är på besök men jag är övertygad om att det måste djupdykas lite i de egna leden i detta ärende. 

                                                Denna Eka lägger inga fler nät!

Michaels rygg stretar och klagar med jämna mellanrum, det kostar på att svinga klinga. Han sätter sig på en sten och kastar lite förstrött ut i lugnvattnet. På andra sidan river vinden i och där finns Öringen. Men så fel man kan ha ibland. -Fiiisk! Tycker jag mig höra i vindbruset och vänder mig om. Mycket riktigt, Spöt står i båge och fisken är stark och blank.

Dagen tar slut och jag får vänta på min blanking men jag har inte bråttom, 5 dagars fiske återstår så ännu har jag ingen panik.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Durkblank!

Jag är åter på besök vid Bråvikens dunkla vatten. Peter står för båt och Kaffe, ja det blev lite snabba boliner och blixtrande spontanitet. Hiva in grejorna i bilen och klädbyte i farten. Den gamla Johnson 35:an står redan och bluddrar då jag kliver ur bilen.

Det är ganska fantastisk att motorn fortfarande fungerar. Den var begagnad redan då vi var unga för 30 år sen. Jag kan inte låta bli att sitta och lyssna på symfonin av knack och klonk, det glappar och skramlar. Man väntar nästan på att ett och annat kullager skall komma studsande längs fötterna. Men så fort man ger lite gas så spinner hon till och ungdomens glada dagar kommer åter.

HavsÖringsfisket har tydligen varit lite klent även i Bråviken detta år. Efter att nästan blivit nedstänkta av en Guidebåt som tydligen inte tyckte att vi hade på deras udde att göra beger vi oss till en lävik för lite lunch och kaffe. Vi kastar av några stenrös innan vi äter men ingenting. Efter lunchen drar Peter ett kast på samma ställe vi kastat på precis innan lunchen och helt plötsligt så var det liv i linänden. En riktig bruning visar att det finns fisk i viken ändå.

-Nä! Säger Peter.

-Vi testar några ställen som ingen åker till knappt ens jag. Väl framme vid första stoppet ser det lite Öring ut men inget ställe man skulle haja till på, mera Gädda kanske.

Men det dröjer inte länge innan vi får lön för mödan av att prova lite annat. Det ruskar och biter i, fisk går loss och andra viker vid båten, flera lämnas åter. Några minuter av buskul fiske sen dör det ut som vanligt.

Mobilfoto Peter J

Nästa stopp ser lika samma ut och scenariot spelas upp igen, fisk hit och fisk dit, virvlar och vändningar. En liten grundflad skymtar en bit bort, Peter drar ett kast rakt över och får omgående gensvar. En Durkblank fisk som håller mått får syna stupstocken.
Min tur! Jag lägger draget nästan på samma ställe, en diffus bottennappseg känsla uppenbarar sig men jag ser en grov virvel vid draget. Jag rätar lite fundersamt upp spöt, fast fisk! Ännu en smal efterlekare dock i grövre kaliber får gå åter och avsluta en riktigt härlig dag på viken.Tack Peter för den upplevelsen. 

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Efter regn kommer sol!

Ett talesätt som ger omvänd betydelse! Vinden vrider 45 grader och solen sveddar snoken utan att vi märker hur fyllenäsan växer i rött. Igår var det fart bland ruskor och sten, idag är de ginklara grundfladerna helt öde. Jag sitter och funderar på hur olika det kan vara och vad väder och vind egentligen betyder för ett bra fiske.

Det finns säkert de som har bra fiske denna dag också, men då har de en annan grund att stå på, andra förutsättningar osv. Vi tar ett rygglut i solen som för att bättra på snoken lite extra innan vi beger oss över till andra sidan Öjn. Havet har mojnat betydligt under dagen och det är nästan helt lugnt. Vi kämpar på till solen lämnar in men denna dag är vi besegrade.

Vi vaknar till ännu en soldränkt pall med en lugn bris från NordVäst vridande Ostlig. Vi inser ganska snart att det kommer att bli en svår uppgift att lura något till hugg även denna dag. Då vi vadat ut mot pallkanten kommer tre herrar från andra hållet gåendes på land. De två första går bara vidare med den tredje väljer att genskjuta oss och knallar helt ogenerat ut framför oss och börjar fiska av sträckan vi tänkte granska i samma riktning. Kul kille!

Man orkar inte ens lägga energi på otänksamhet och nonchalans. Att inte vara själv på kusten har jag accepterat sen länge och är van vid men ett sådant beteende är inte helt ok!

En spöklik dimbank glider ljudlöst fram och omsluter oss totalt, man tappar kontakten med allt runtomkring. Det här brukar trigga öringen förkunnar jag till min kollega och det dröjer inte allt för länge innan Juha har fast fisk, själv går jag tom.

Nu ser jag fram emot nästa äventyr, det blir längre, mer varierat och framför allt hoppas jag på en riktig kanonblänkare.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Upptaget, var god vänd!

Regnet strilar ner och nordan ligger på som sig bör då jag äntrar pallkanterna. Det är inte längre en regel, detta har nu uppgraderats till en paragraf och ett stycke i Sveriges Rikes Lag.

Bild Juha

”Vi tror att” inte kan det vara många som ger sig ut en morgon som denna om man nu inte är lika graderat galen som oss två betongluffare. Om vi har fel! Första stopp, 3 fordon redan på plats. Vi ids inte ens titta ner hur många som patrullerar kanten. Vi vänder och drar ett strå ur idéhatten samtidigt inser vi att det är på vinst och förlust man i dessa dagar jagar frivatten längs Gotlands kust.

Bild Juha

Men vi har lite tur idag, nästa stopp är ostörd kust med lagom vind. Regnet fortsätter att smattra, avta för att sedan grina i lite extra för att på pin kiv göra livet något svårare. Efter att halva den tänkta kusträckan avverkats släpper allt.

På ett mörkt parti smäller det i rejält, en stark hög rackare bjuder på en snirklande dans. Några minuter senare, ny riktning på kasten och det smackar på ännu en gång. Nu är regnet sekundärt och vinden vår vän. Vi travar på i ett lugnt tempo och kastar av området på solfjäders vis.

Det blir tvärstopp mitt i vevningen, fisken går till väders och släpper vid nedslaget, jag hinner bara ta två vevtag så biter det till igen men den släpper……det kan bara betyda att det finns flera fiskar i lokalerna, jag hojtar på Juha att släpa sig ikapp för här var det med största sannolikhet ett stim inne för middag.

Bild Juha

Fast fisk hit och fast fisk dit, vi dubbeldrillar och skrattar ikapp. Ibland kan det vara ödets nyck som leder till ett förträffligt fiske. När eftermiddagen rullat på har vi motionerat 6 individer med topp på 4.7kg.

Juha återlämnar

Regnet? Ja det fortsätter, men sådant glömmer man så lätt när koncentration och fokus ligger på nästa tångruska, pallskreva eller stenparti.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

MSX Sapphire 7100

Påskhelgen som blev ett fiskefiasko.

Efter en mässvecka i Hamburg lyckades jag dra på mig ett KartoffelStrudelvirus. Planen på att hårdtesta det nyinköpta MSX Sapphire spöet inför kommande Gotlandsäventyr grusades o det bestämdaste.

Jag har inte varit utanför dörren sedan i måndags. Solen skiner om vart annat och frustrationen bygger sig större och större. Två lediga dagar kvar, frågan är om orken kommer tillbaka tillräckligt för att släpa sig ut i vågsvallet.

Samtidigt är jag glad att skräpet kom nu och inte näste helg....då hade det varit riktigt illa. Jag får nog finna mig i att ta det nya spöet på skarpt fiske direkt. Det skall bli mycket intressant och se hur det uppför sig.

Tvåbent Trolling!

Man sticker nog ut en del från de dagliga kustvyerna när man trevar ner i vattnet. Trollingbåt eller vattenburen radioamatör, teknoligisk fiskepejling kanske vad vet jag.
Jo jag vet, jag vill ha det mesta med mig när jag drattar ut i böljan. Min taktik är klar från början, flugan jobbar på kortavstånd, dragan fixar allt över 30m.
Det kluckar, tutar och knorrar i hela skärgården. Gravänderna simmar lite blygt undan, gudingar sträcker i preciserad V form över mitt huvudet. Solen skiner, vattnet är lugnt och klart, för lugnt kanske!

Det plaskar till snett bakom min rygg, Jag vrider mig lagom intresserad då fåglarna sprätter och lever om runt ikring mig. Jag förväntar mig att en dykand skall bryta ytan vilken sekund som helst men inget händer. Kan det vara fisk i rörelse, avstånd mer än 30m, jag skjuter iväg dragan något till höger om punkten för action.

Jag känner mig som en cowboy, drar snabbt och resolut det vapen som behagar trösta situationen. Fast fisk......45cm silver voltar runt och lever till. Jag väljer att föreviga i vattnet på måfå, kroka loss och släppa iväg.

Gött! Tiden var knapp, liten lucka med tveksamheter om ens värt att besvära sig. Ibland tar det dagar, ibland bara ett kast!

Jämmer och uppbrott!

När solen orkat över trädtopparna vaknar isen till liv. Ett vagt dån från ena hörnet av sjön växer hastigt och far förbi med ljudets hastighet, fotsulorna vibrerar och sprickan som öppenbarar sig mellan mig och borrhålet skickar upp mig i givakt.....bannelse.

Jag vet att det inte är någon fara, det här var en ren ryggradsreaktion.

Isens klagan tilltar, jag sitter och funderar på hur det låter under isen, det måste var ett jäkla väsen. Inte konstigt att fisken inte var det minsta intresserad av att leta föda en sådan dag. De simmar väl runt i ren förskräckelse åt alla möjliga håll. Nä, ner med räkan i hålet, den får sköta sig själv en stund, det blir ryggläge i solen.

Skall vintern verkligen släppa greppet redan nu?

SolSkimmer!

Det kvittrar och rasslar i buskarna, solen värmer så där skönt ljummet i ansiktet. Det horisontala strecket framför siffran på termometern är borta, men vintern kommer med stor sannolikhet att ge oss ett hugg i ryggen vilken dag som helst.
Men idag är det vår, utan isiga spöringar och frusna fingrar.

Nordanvind, drivis och koppel efter koppel av patrullerande svanar får mig ur balans med jämna mellanrum, det är som vanligt då det händer. Jag står och småflummar på några svanar som trilskas nedanför mina fötter.
-Kan de inte hålla sig på behörigt avstånd så jag....Tanken avbryts med ett rapp i spöt. Jag stelnar liksom till lite och mothugget uteblir eftersom jag redan flera gånger fått liknande rapp då draget rivit i ett isblock. Men nu rör sig Isblocket på ett särledes konstigt sätt.
Fisk.....Jag hoppar ur koman och de vanliga tankarna tar över. Var skall den landas, hur stor kan den vara, är den blank, kommer den att sprattla loss så där retsamt nära snoken?
Jag får svar på alla mina frågor. Solen skiner vidare och ser inte alla som går förbi lite gladare ut!
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

En Smakbit!

Locket är på sedan en tid tillbaka. För min del blir det något lugnare på fiskefronten. Pimpla är ju rogivande det också, gärna med solen i ansiktet men inget priofiske.

Varje hål får sin tid, man måste ge de köldstela en chans att närma sig sitt byte. När tålamodet gett vika och funderingar på förflyttning bonkar på brukar jag säga till mig själv -en liten stund till bara. Det är då det brukar rycka till i djupet, inte alltid men ofta.

En Regnbåge i kilosklassen nyper på, åter igen syns bevisen på att det finns elaka rackare där nere. Rovgiriga småmonster som inte drar sig för att gapa efter så mycket att de inte orkar hålla kvar bytet.

Skulle vara lite intressant att jaga gammelmor i dessa vatten....med en riktigt fet betesfisk..

Kirurgiskt finlir!

Dag 2 ger mig ännu en procentuell träffpunkt. Även denna gång är det två småttingar som gapar efter mycket. De måste ha ett stort knippe hybris dessa små Öringar. Vid första anblicken ser det inte ut att bli svårt att knäppa loss den kaxiga krabaten. Men när jag tar tag i draget och vänder honom blir jag lite missmodig.
Hur i allsin dar har han lyckats få in kroken på detta vis? Jag får låta han vila på sidan medans alla tänkbara kirurgiska precisionsverktyg plockas fram. Det är svårt att säga åt öringen att ligga still då man vill ha lite lugn och ro på operationsbordet. På något outgrundligt sätt knixar han till så kroken lossnar så pass att jag kan få loss den utan att skada ögat.

Inget blod, inga slamsor. Skön känsla! Jag hade inte mycket hopp om denna lilling från början.

Det verkar som det finns en del småöring runt kusterna, vart är de stora kan undras....ja, när man står och sneglar ut över havet så inser man.

Så mycket vatten så lite tid!

2 Procents träffsäkerhet!

Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt är A och O det vet vi alla som jagar silver. Det kan bli mycket tydligt då man travar runt bland grynnor och uddar, förflyttar sig från lokal till lokal utan en skugga i släptåg. 4,5 timmars trevande gav 5 minuters action på en och samma plats, två kast gav två fiskar och sedan var man tillbaka i dödläge igen.
Den lillen spolades upp i en lite pöl på bergskammen, stod där en stund och funderade nog på vart väggarna kom ifrån innan han tog fart över kanten och for iväg som ett skott.

Man kan även träffa på likasinnade profiler då man minst anar det. Då jag fiskat färdigt en udde möter jag två strövande personer "utan spö i hand" en av dem viker bestämt av rakt mot mig då han ser mig. Detta måste vara en fisketok med den reaktionen tänker jag. Mycket riktigt känner jag också igen honom då han närmar sig. Bosse Nettelbladt och Annika http://bosse.fiskejournalen.se/ funderar lite över hur det gått för mig, då hade inte mina 5 minuter infunnit sig ännu. Vi språkades en stund för att sedan åter gå åt varsit håll.

En naturupplevelse vid kusten med solnedgång och sprattel i spöt ger energi, man kan till och med ta sig tid till lite fotoaktivitet utan att drill ivern svider i kastarmen.

Vinterkusten kan vara riktigt skön!

Proffs och Amatörer!

Att införliva nya förmågor till Bonkaträsket kan vara förödande för självförtroendet .Första gången jag fick med mig min arbetskamrat knep han en HavsÖring mitt framför snoken på mig. Denna gången blev en stilla repris.

Jimmy som jag träffade på Gotland för ett år sedan följde med ut på jakt för andra gången i träsket. Jag förkunnade att det varit trögt fiske och en dag som denna som är så pass lugn är inte något vidare.....jahaja.....där satt den, nej inte jag utan Jimmy, kul...javisst jag unnar honom detta men det svider ändå lite i själen.
Jimmy tycker att fisken förtjänar att gå tillbaka till sina göromål och släpper stjärten med stelfrusna fingrar.

Kort därpå bryter ett riktigt HavÖringsproffs ytan, en Gråsäl sneglar runt sin omgivning. Det var det det, med en sådan predator i området kan vi lika gärna ge upp. Vi funderar lite på om det var bra och släppa Öringen rakt i armarna på ett sådant monster.

Ett par dagar senare åker jag ner i min ensamhet, ingen annan omkring mig, inget orosmoment i sikte. Nu borde jag kunna knipa en rackare......vem dyker upp 20 meter rakt ut.....Herr Säl. Jaja, det är bara att ge sig av, så länge sälen härjar lokalerna så är det svårare än vanligt att lura upp silvret.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!