Ljustorpsån !

En något intensiv jakt på den sista HavsÖringen för säsongen tar sin början. Ett sent besök i de norrlänska slingrande strömmarna lockar i det vårtidiga sommarvädret. Trädens färger så här på våren ger oss ett par extra nyanser av grönt. Det känns mjukt och pånyttfött på något vis, även doften en tidig morgon eller sen kväll är även de bara sig själv så här års.

Sanden glimmar guldbrun i krökbankarna av solens glada humör och nog tycker jag att ljudet från skogens invånare är lite extra glatt denna dag. De något mindre invånarna under ytan ger sig till känna. Han är inte hälften än dubbelt så stor som flugan så det darrar knappt till i klingan när han biter på. Jag har överklassat mig brutalt denna dag!

Ytterligare en lite parvel ger mig ett tecken på att reproduktionen verkar fungera i Ljustorpsån vilket är glädjande. Solen stiger och biter på så det börjar bli både varmt innaför rocken och svida en del på naket skinn. Det är nog dags ett ge sig, även fast det skär lite i mig.

Jag kan inte förmå mig att bara ge mig av för ett abrupt avslut på Vårens HavsÖrings tour. Nej jag lär nog sätta mig ner en stund för att insupa en stund av det som ger så mycket förnybar energi för själen.

Funderingar tar sin början, vad skall man hitta på i sommar? Vilka vatten skall besökas och hur skall man förvalta den tid man har till sitt förfogande. Många frågor kräver svar.
Nya äventyr väntar och en något intensiv jakt på den sista HavsÖringen för säsongen möter sitt slut.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Somliga går i trasiga skor !

Meter efter meter avverkas i skiftande terräng och underlag. Man undrar ju lite ibland hur många mil man trampat i ett par vadarsakor. En sak kan man i alla fall vara förhållandevis säker på. Om man avverkar merparten av dessa mil på kalkstensbruten kust så kommer hållbarhetstiden att förkortas avsevärt.

Men vad gör egentligen det då man strosar runt i en fantastisk natur, ginklart vatten och när en och annan silverpjäs bestämmer sig för att bataljera kompositklingan.

Kenta med Blanking

Det är så vackert att till och med Molnen gör tummen upp!

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Plötslig Explosion!

Ett sista kast sen går jag vidare....
Ett sista kast, det var det som avgjorde. Duns! En svårdefinierad stöt fortplantar sig från krokspets till korkhandtag. Brytande vågor brukar trycka till på det viset om du har spunnen lina som suger åt sig vatten.


Photo by Kent

Men något väcker min misstanke och blicken fångar en U-format böjd Öring mitt i ett vågbryt. Bet han verkligen? Jag lyfter spöt och en tung och slingrig kamp påbörjas. En mycket vacker ÖringsHane får gå åter i det fria och läka sina fenor efter höstens lite heta åbestyr.

Något händer mitt på dagen, det fullkomligt exploderar med neopren och goretex längs kusten. Vi som känt oss något sånär ensliga i 3 dagar. Nu finns De överallt! De förresten, vi är ju egentligast en del av den främmande skaran men ändå. Var vi än styr vår kosa så ser vi solglasögonbeprydda mössmonster innanför varje vindruta vi passerar.

Det gäller att vara uppe med tuppen imorrn om man skall vara först på plan :-)
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Lika barn leka bäst!

Tårna fryser fortfarande, vissa andra delar på kroppen klagar högljutt om vattennivån överstiger lårhöjd. En och annan vårfrusen tratthatt biter i men det är inga huggsexor som serveras i ginklart vatten. Vi provar outforskade marker men resultatet är skralt samma lika.

Färgnyanserna på draget är kusligt lika jägaren själv, om det i sig har en betydelse kommer nog homosapiens inte klura ut de närmaste veckorna. Vi vankar in och ut för att tina upp tår och andra vitala delar.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!