Tjuonajokk !

En lång väntan är över och förbi. Den digitala världen är blockerad, informationsflödets frekvensflimmer når inte över kala fjäll och djupa dalar. Tjuonajokk!
Ett Harrvatten av dignitet vid en av Sveriges äldsta kamper välkomnar oss med öppna armar. Helikoptern trycker medarna mot marken, vi svischar rask ut och en sorgsen skara tar våra platser för att lämna denna samens moderna boning.

Efter att inte fiskat i sommarhettan över huvud taget förutom ett sporadiskt försök att lura indalslaxen en förmiddag och en kväll så brinner det i kroppen. Jag vill ut, ut i vad som helst, men nu står jag inte vart som helst, jag står i Taiveks övre nacke. Mitt första besök i de norra strömmarna efter grov Harr och Öring.

Det dröjer inte länge innan en 45:a bockar mitt spö, Harren spänner ut sitt segel och stretar ilsket emot, de är starka i strömmen. Ett vackert ryggsegel lyser rött i solen, det finns fisk överallt. Jag mosar ut en svart streamer i djuprännan. Det stramar till ordentligt……tunga gung, vad i harrans namn har tuggat i sig min fluga.

Plötsligt bryts en lugn strömmande yta av en otrolig Örings vilda hopp. Jag inser att detta är mitt livs fisk i ett strömmande vatten. Pulsen pumpar så febrilt att mina tånaglar värker. Tiden försvinner i ett töcken och jag är i Öringens makt, jag kan ingenting göra än att reglera, följa och hoppas att jag gör allting rätt.
Jag hör Henkan i ett dovt dämpat mumlande. – Det här går inte, min håv är för liten. Jag måste ta fisken på lång lina. Mellan mig och Henke finns en djuphåla med gott om sten. Öringen trycker ner sig i en rusning och snepp…….linan går av mot en sten. Jag stirrar tomt ner i vattnet en lång stund. –Satan! Att jag fick hela fajten är väl en tröst i sig men ändå……vem vill inte gå hela vägen.

Kvällen kommer och det är dags att återgå mot kampen till solens kluriga ljusspel mellan molnen. Nu är det 7 dagar kvar i Harrens rike.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!