Kirurgiskt finlir!

Dag 2 ger mig ännu en procentuell träffpunkt. Även denna gång är det två småttingar som gapar efter mycket. De måste ha ett stort knippe hybris dessa små Öringar. Vid första anblicken ser det inte ut att bli svårt att knäppa loss den kaxiga krabaten. Men när jag tar tag i draget och vänder honom blir jag lite missmodig.
Hur i allsin dar har han lyckats få in kroken på detta vis? Jag får låta han vila på sidan medans alla tänkbara kirurgiska precisionsverktyg plockas fram. Det är svårt att säga åt öringen att ligga still då man vill ha lite lugn och ro på operationsbordet. På något outgrundligt sätt knixar han till så kroken lossnar så pass att jag kan få loss den utan att skada ögat.

Inget blod, inga slamsor. Skön känsla! Jag hade inte mycket hopp om denna lilling från början.

Det verkar som det finns en del småöring runt kusterna, vart är de stora kan undras....ja, när man står och sneglar ut över havet så inser man.

Så mycket vatten så lite tid!

2 Procents träffsäkerhet!

Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt är A och O det vet vi alla som jagar silver. Det kan bli mycket tydligt då man travar runt bland grynnor och uddar, förflyttar sig från lokal till lokal utan en skugga i släptåg. 4,5 timmars trevande gav 5 minuters action på en och samma plats, två kast gav två fiskar och sedan var man tillbaka i dödläge igen.
Den lillen spolades upp i en lite pöl på bergskammen, stod där en stund och funderade nog på vart väggarna kom ifrån innan han tog fart över kanten och for iväg som ett skott.

Man kan även träffa på likasinnade profiler då man minst anar det. Då jag fiskat färdigt en udde möter jag två strövande personer "utan spö i hand" en av dem viker bestämt av rakt mot mig då han ser mig. Detta måste vara en fisketok med den reaktionen tänker jag. Mycket riktigt känner jag också igen honom då han närmar sig. Bosse Nettelbladt och Annika http://bosse.fiskejournalen.se/ funderar lite över hur det gått för mig, då hade inte mina 5 minuter infunnit sig ännu. Vi språkades en stund för att sedan åter gå åt varsit håll.

En naturupplevelse vid kusten med solnedgång och sprattel i spöt ger energi, man kan till och med ta sig tid till lite fotoaktivitet utan att drill ivern svider i kastarmen.

Vinterkusten kan vara riktigt skön!

Proffs och Amatörer!

Att införliva nya förmågor till Bonkaträsket kan vara förödande för självförtroendet .Första gången jag fick med mig min arbetskamrat knep han en HavsÖring mitt framför snoken på mig. Denna gången blev en stilla repris.

Jimmy som jag träffade på Gotland för ett år sedan följde med ut på jakt för andra gången i träsket. Jag förkunnade att det varit trögt fiske och en dag som denna som är så pass lugn är inte något vidare.....jahaja.....där satt den, nej inte jag utan Jimmy, kul...javisst jag unnar honom detta men det svider ändå lite i själen.
Jimmy tycker att fisken förtjänar att gå tillbaka till sina göromål och släpper stjärten med stelfrusna fingrar.

Kort därpå bryter ett riktigt HavÖringsproffs ytan, en Gråsäl sneglar runt sin omgivning. Det var det det, med en sådan predator i området kan vi lika gärna ge upp. Vi funderar lite på om det var bra och släppa Öringen rakt i armarna på ett sådant monster.

Ett par dagar senare åker jag ner i min ensamhet, ingen annan omkring mig, inget orosmoment i sikte. Nu borde jag kunna knipa en rackare......vem dyker upp 20 meter rakt ut.....Herr Säl. Jaja, det är bara att ge sig av, så länge sälen härjar lokalerna så är det svårare än vanligt att lura upp silvret.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!