söndag 20 maj 2012

En slutkläm i solen!

Efter vind kommer stiltje sanna mina ord. Solen bränner men vågorna lyser med sin frånvaro. Östersjön ligger blank och fridfull. Det är tidig morgon, ganska så tidig morgon! Tio meter framför mig lurar djupet vid pallkanten, fullt utkast.......plupp.
Det är det första kastet så jag håller egentligen bara på att komma igång. Men jag vill inte går för nära kanten för man vet aldrig vad som står och lurar nedanför. Jag skall precis avbryta och lyfta spöt för att göra en ny ansats.....PANG! Från ingenstans, lugnet avbryts av en piskande virvelvind. Jag sätter hjärtat i halsgropen snurrar runt åt höger och vänster. Det finns ingen hejd på odjuret, han drar och sliter, hoppar runt och avslutar men en tunnel på mig.

Till sist lyckas jag stävja en riktigt ryggbred silverpjäs, nu börjar det krångliga. Fisken krokade av sig själv i nätet, kameran ställs på en sten mitt i vattnet, tidtagare...fokus...hmmm finns inget att fokusera på ..ja det får bli som det blir.....tick tick tick, jag lyfter ur Öringen backar till trolig fokuspunkt och ler så där lagom barnsligt...så himla gött.
En sådan här Öring förtjänar sin frihet, ut på nya äventyr och fixa lite i åarna framöver. Jag kan inte få bort flinet i nyllet, det har liksom smetat sig fast på klassiskt kolavis. Fullt utkast......plupp.....jag är fortfarande spak efter bataljen. PANG! På fullt utkast.....låååångt ut går en ännu större Öring till väders, piskar ytan med sin breda spole....nu är jag inte bara koncentrerad, nu är det allvar på riktigt. Öringen dyker....snäpp...den där tomma känslan ni vet som får vilken flin som helst att förångas. Linan har gått av, 0.17 Fireline....?

Tiden går och jag börjar skaka av mig episoden med StorÖringen och börjar få tillbaka den där sköna "jag fick ändå landa en riktig fining" känslan. Fullt utkast....plupp....två vevtag.....Tvärnit och jag menar tvärnit. Jag är helt övertygad om att jag fastnat i en pallö någonstans därute. Men sen börjar det hända saker, tunga tunga gung och linan vandrar snabbt i sidled. Fisken dyker, jag försöker kontra upp honom mot ytan men jag tar inte en meter. Paniken börjar göra sig påmind då pallöarna inte ser så vänliga ut med en stor fisk på kroken. Jag tar i för kung och fosterland. Går linan av så går den av, men jag måste få upp honom så han inte går ner bland pallarna.
 Men jag får inte en meter....han knallar på precis som han vill....linan stumnar och jag måste konstatera det faktum att vi har gått fast.....nu kommer pratbubblan upp över mitt huvud full av wingding symboler. Jag provar allt från att flytta mig i olika vinklar, vänta ut fisken för och se om han går loss själv osv. Men det är kört, bara att greppa linan och backa. Utgången är oundviklig, snäpp.....moloken över att 2 otroliga Öringar simmar runt med bling bling i munnen, men samtidigt ödmjuk över det faktum att jag fick chansen att känna på den brutala kraft en StorÖring besitter beger jag mig tillbaka till fastlandet.

Nya tag nya tider.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

2 kommentarer:

Karki sa...

Bosatt på ön under senvåren? ;). Grymma fiskar!

Herr D sa...

Tacker Karki,
Nä, jag blev bara lite trött i skrivarmen så det halkade efter lite.