Durkblank!

Jag är åter på besök vid Bråvikens dunkla vatten. Peter står för båt och Kaffe, ja det blev lite snabba boliner och blixtrande spontanitet. Hiva in grejorna i bilen och klädbyte i farten. Den gamla Johnson 35:an står redan och bluddrar då jag kliver ur bilen.

Det är ganska fantastisk att motorn fortfarande fungerar. Den var begagnad redan då vi var unga för 30 år sen. Jag kan inte låta bli att sitta och lyssna på symfonin av knack och klonk, det glappar och skramlar. Man väntar nästan på att ett och annat kullager skall komma studsande längs fötterna. Men så fort man ger lite gas så spinner hon till och ungdomens glada dagar kommer åter.

HavsÖringsfisket har tydligen varit lite klent även i Bråviken detta år. Efter att nästan blivit nedstänkta av en Guidebåt som tydligen inte tyckte att vi hade på deras udde att göra beger vi oss till en lävik för lite lunch och kaffe. Vi kastar av några stenrös innan vi äter men ingenting. Efter lunchen drar Peter ett kast på samma ställe vi kastat på precis innan lunchen och helt plötsligt så var det liv i linänden. En riktig bruning visar att det finns fisk i viken ändå.

-Nä! Säger Peter.

-Vi testar några ställen som ingen åker till knappt ens jag. Väl framme vid första stoppet ser det lite Öring ut men inget ställe man skulle haja till på, mera Gädda kanske.

Men det dröjer inte länge innan vi får lön för mödan av att prova lite annat. Det ruskar och biter i, fisk går loss och andra viker vid båten, flera lämnas åter. Några minuter av buskul fiske sen dör det ut som vanligt.

Mobilfoto Peter J

Nästa stopp ser lika samma ut och scenariot spelas upp igen, fisk hit och fisk dit, virvlar och vändningar. En liten grundflad skymtar en bit bort, Peter drar ett kast rakt över och får omgående gensvar. En Durkblank fisk som håller mått får syna stupstocken.
Min tur! Jag lägger draget nästan på samma ställe, en diffus bottennappseg känsla uppenbarar sig men jag ser en grov virvel vid draget. Jag rätar lite fundersamt upp spöt, fast fisk! Ännu en smal efterlekare dock i grövre kaliber får gå åter och avsluta en riktigt härlig dag på viken.Tack Peter för den upplevelsen. 

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Efter regn kommer sol!

Ett talesätt som ger omvänd betydelse! Vinden vrider 45 grader och solen sveddar snoken utan att vi märker hur fyllenäsan växer i rött. Igår var det fart bland ruskor och sten, idag är de ginklara grundfladerna helt öde. Jag sitter och funderar på hur olika det kan vara och vad väder och vind egentligen betyder för ett bra fiske.

Det finns säkert de som har bra fiske denna dag också, men då har de en annan grund att stå på, andra förutsättningar osv. Vi tar ett rygglut i solen som för att bättra på snoken lite extra innan vi beger oss över till andra sidan Öjn. Havet har mojnat betydligt under dagen och det är nästan helt lugnt. Vi kämpar på till solen lämnar in men denna dag är vi besegrade.

Vi vaknar till ännu en soldränkt pall med en lugn bris från NordVäst vridande Ostlig. Vi inser ganska snart att det kommer att bli en svår uppgift att lura något till hugg även denna dag. Då vi vadat ut mot pallkanten kommer tre herrar från andra hållet gåendes på land. De två första går bara vidare med den tredje väljer att genskjuta oss och knallar helt ogenerat ut framför oss och börjar fiska av sträckan vi tänkte granska i samma riktning. Kul kille!

Man orkar inte ens lägga energi på otänksamhet och nonchalans. Att inte vara själv på kusten har jag accepterat sen länge och är van vid men ett sådant beteende är inte helt ok!

En spöklik dimbank glider ljudlöst fram och omsluter oss totalt, man tappar kontakten med allt runtomkring. Det här brukar trigga öringen förkunnar jag till min kollega och det dröjer inte allt för länge innan Juha har fast fisk, själv går jag tom.

Nu ser jag fram emot nästa äventyr, det blir längre, mer varierat och framför allt hoppas jag på en riktig kanonblänkare.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Upptaget, var god vänd!

Regnet strilar ner och nordan ligger på som sig bör då jag äntrar pallkanterna. Det är inte längre en regel, detta har nu uppgraderats till en paragraf och ett stycke i Sveriges Rikes Lag.

Bild Juha

”Vi tror att” inte kan det vara många som ger sig ut en morgon som denna om man nu inte är lika graderat galen som oss två betongluffare. Om vi har fel! Första stopp, 3 fordon redan på plats. Vi ids inte ens titta ner hur många som patrullerar kanten. Vi vänder och drar ett strå ur idéhatten samtidigt inser vi att det är på vinst och förlust man i dessa dagar jagar frivatten längs Gotlands kust.

Bild Juha

Men vi har lite tur idag, nästa stopp är ostörd kust med lagom vind. Regnet fortsätter att smattra, avta för att sedan grina i lite extra för att på pin kiv göra livet något svårare. Efter att halva den tänkta kusträckan avverkats släpper allt.

På ett mörkt parti smäller det i rejält, en stark hög rackare bjuder på en snirklande dans. Några minuter senare, ny riktning på kasten och det smackar på ännu en gång. Nu är regnet sekundärt och vinden vår vän. Vi travar på i ett lugnt tempo och kastar av området på solfjäders vis.

Det blir tvärstopp mitt i vevningen, fisken går till väders och släpper vid nedslaget, jag hinner bara ta två vevtag så biter det till igen men den släpper……det kan bara betyda att det finns flera fiskar i lokalerna, jag hojtar på Juha att släpa sig ikapp för här var det med största sannolikhet ett stim inne för middag.

Bild Juha

Fast fisk hit och fast fisk dit, vi dubbeldrillar och skrattar ikapp. Ibland kan det vara ödets nyck som leder till ett förträffligt fiske. När eftermiddagen rullat på har vi motionerat 6 individer med topp på 4.7kg.

Juha återlämnar

Regnet? Ja det fortsätter, men sådant glömmer man så lätt när koncentration och fokus ligger på nästa tångruska, pallskreva eller stenparti.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

MSX Sapphire 7100

Påskhelgen som blev ett fiskefiasko.

Efter en mässvecka i Hamburg lyckades jag dra på mig ett KartoffelStrudelvirus. Planen på att hårdtesta det nyinköpta MSX Sapphire spöet inför kommande Gotlandsäventyr grusades o det bestämdaste.

Jag har inte varit utanför dörren sedan i måndags. Solen skiner om vart annat och frustrationen bygger sig större och större. Två lediga dagar kvar, frågan är om orken kommer tillbaka tillräckligt för att släpa sig ut i vågsvallet.

Samtidigt är jag glad att skräpet kom nu och inte näste helg....då hade det varit riktigt illa. Jag får nog finna mig i att ta det nya spöet på skarpt fiske direkt. Det skall bli mycket intressant och se hur det uppför sig.

Tvåbent Trolling!

Man sticker nog ut en del från de dagliga kustvyerna när man trevar ner i vattnet. Trollingbåt eller vattenburen radioamatör, teknoligisk fiskepejling kanske vad vet jag.
Jo jag vet, jag vill ha det mesta med mig när jag drattar ut i böljan. Min taktik är klar från början, flugan jobbar på kortavstånd, dragan fixar allt över 30m.
Det kluckar, tutar och knorrar i hela skärgården. Gravänderna simmar lite blygt undan, gudingar sträcker i preciserad V form över mitt huvudet. Solen skiner, vattnet är lugnt och klart, för lugnt kanske!

Det plaskar till snett bakom min rygg, Jag vrider mig lagom intresserad då fåglarna sprätter och lever om runt ikring mig. Jag förväntar mig att en dykand skall bryta ytan vilken sekund som helst men inget händer. Kan det vara fisk i rörelse, avstånd mer än 30m, jag skjuter iväg dragan något till höger om punkten för action.

Jag känner mig som en cowboy, drar snabbt och resolut det vapen som behagar trösta situationen. Fast fisk......45cm silver voltar runt och lever till. Jag väljer att föreviga i vattnet på måfå, kroka loss och släppa iväg.

Gött! Tiden var knapp, liten lucka med tveksamheter om ens värt att besvära sig. Ibland tar det dagar, ibland bara ett kast!

Jämmer och uppbrott!

När solen orkat över trädtopparna vaknar isen till liv. Ett vagt dån från ena hörnet av sjön växer hastigt och far förbi med ljudets hastighet, fotsulorna vibrerar och sprickan som öppenbarar sig mellan mig och borrhålet skickar upp mig i givakt.....bannelse.

Jag vet att det inte är någon fara, det här var en ren ryggradsreaktion.

Isens klagan tilltar, jag sitter och funderar på hur det låter under isen, det måste var ett jäkla väsen. Inte konstigt att fisken inte var det minsta intresserad av att leta föda en sådan dag. De simmar väl runt i ren förskräckelse åt alla möjliga håll. Nä, ner med räkan i hålet, den får sköta sig själv en stund, det blir ryggläge i solen.

Skall vintern verkligen släppa greppet redan nu?

SolSkimmer!

Det kvittrar och rasslar i buskarna, solen värmer så där skönt ljummet i ansiktet. Det horisontala strecket framför siffran på termometern är borta, men vintern kommer med stor sannolikhet att ge oss ett hugg i ryggen vilken dag som helst.
Men idag är det vår, utan isiga spöringar och frusna fingrar.

Nordanvind, drivis och koppel efter koppel av patrullerande svanar får mig ur balans med jämna mellanrum, det är som vanligt då det händer. Jag står och småflummar på några svanar som trilskas nedanför mina fötter.
-Kan de inte hålla sig på behörigt avstånd så jag....Tanken avbryts med ett rapp i spöt. Jag stelnar liksom till lite och mothugget uteblir eftersom jag redan flera gånger fått liknande rapp då draget rivit i ett isblock. Men nu rör sig Isblocket på ett särledes konstigt sätt.
Fisk.....Jag hoppar ur koman och de vanliga tankarna tar över. Var skall den landas, hur stor kan den vara, är den blank, kommer den att sprattla loss så där retsamt nära snoken?
Jag får svar på alla mina frågor. Solen skiner vidare och ser inte alla som går förbi lite gladare ut!
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

En Smakbit!

Locket är på sedan en tid tillbaka. För min del blir det något lugnare på fiskefronten. Pimpla är ju rogivande det också, gärna med solen i ansiktet men inget priofiske.

Varje hål får sin tid, man måste ge de köldstela en chans att närma sig sitt byte. När tålamodet gett vika och funderingar på förflyttning bonkar på brukar jag säga till mig själv -en liten stund till bara. Det är då det brukar rycka till i djupet, inte alltid men ofta.

En Regnbåge i kilosklassen nyper på, åter igen syns bevisen på att det finns elaka rackare där nere. Rovgiriga småmonster som inte drar sig för att gapa efter så mycket att de inte orkar hålla kvar bytet.

Skulle vara lite intressant att jaga gammelmor i dessa vatten....med en riktigt fet betesfisk..

Kirurgiskt finlir!

Dag 2 ger mig ännu en procentuell träffpunkt. Även denna gång är det två småttingar som gapar efter mycket. De måste ha ett stort knippe hybris dessa små Öringar. Vid första anblicken ser det inte ut att bli svårt att knäppa loss den kaxiga krabaten. Men när jag tar tag i draget och vänder honom blir jag lite missmodig.
Hur i allsin dar har han lyckats få in kroken på detta vis? Jag får låta han vila på sidan medans alla tänkbara kirurgiska precisionsverktyg plockas fram. Det är svårt att säga åt öringen att ligga still då man vill ha lite lugn och ro på operationsbordet. På något outgrundligt sätt knixar han till så kroken lossnar så pass att jag kan få loss den utan att skada ögat.

Inget blod, inga slamsor. Skön känsla! Jag hade inte mycket hopp om denna lilling från början.

Det verkar som det finns en del småöring runt kusterna, vart är de stora kan undras....ja, när man står och sneglar ut över havet så inser man.

Så mycket vatten så lite tid!

2 Procents träffsäkerhet!

Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt är A och O det vet vi alla som jagar silver. Det kan bli mycket tydligt då man travar runt bland grynnor och uddar, förflyttar sig från lokal till lokal utan en skugga i släptåg. 4,5 timmars trevande gav 5 minuters action på en och samma plats, två kast gav två fiskar och sedan var man tillbaka i dödläge igen.
Den lillen spolades upp i en lite pöl på bergskammen, stod där en stund och funderade nog på vart väggarna kom ifrån innan han tog fart över kanten och for iväg som ett skott.

Man kan även träffa på likasinnade profiler då man minst anar det. Då jag fiskat färdigt en udde möter jag två strövande personer "utan spö i hand" en av dem viker bestämt av rakt mot mig då han ser mig. Detta måste vara en fisketok med den reaktionen tänker jag. Mycket riktigt känner jag också igen honom då han närmar sig. Bosse Nettelbladt och Annika http://bosse.fiskejournalen.se/ funderar lite över hur det gått för mig, då hade inte mina 5 minuter infunnit sig ännu. Vi språkades en stund för att sedan åter gå åt varsit håll.

En naturupplevelse vid kusten med solnedgång och sprattel i spöt ger energi, man kan till och med ta sig tid till lite fotoaktivitet utan att drill ivern svider i kastarmen.

Vinterkusten kan vara riktigt skön!

Proffs och Amatörer!

Att införliva nya förmågor till Bonkaträsket kan vara förödande för självförtroendet .Första gången jag fick med mig min arbetskamrat knep han en HavsÖring mitt framför snoken på mig. Denna gången blev en stilla repris.

Jimmy som jag träffade på Gotland för ett år sedan följde med ut på jakt för andra gången i träsket. Jag förkunnade att det varit trögt fiske och en dag som denna som är så pass lugn är inte något vidare.....jahaja.....där satt den, nej inte jag utan Jimmy, kul...javisst jag unnar honom detta men det svider ändå lite i själen.
Jimmy tycker att fisken förtjänar att gå tillbaka till sina göromål och släpper stjärten med stelfrusna fingrar.

Kort därpå bryter ett riktigt HavÖringsproffs ytan, en Gråsäl sneglar runt sin omgivning. Det var det det, med en sådan predator i området kan vi lika gärna ge upp. Vi funderar lite på om det var bra och släppa Öringen rakt i armarna på ett sådant monster.

Ett par dagar senare åker jag ner i min ensamhet, ingen annan omkring mig, inget orosmoment i sikte. Nu borde jag kunna knipa en rackare......vem dyker upp 20 meter rakt ut.....Herr Säl. Jaja, det är bara att ge sig av, så länge sälen härjar lokalerna så är det svårare än vanligt att lura upp silvret.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Herr Gurka!

Ett stenhårt påslag i djupet, stånkande hit och dit, grinigt följer han med till kajkanten. Öringen har lämnat lokalen, nu har Herr Gurka tagit över domänerna för denna gång. En kraftig välnärd predator får posera på sista inslaget av fiske för 2011.

Gott Nytt SkitfiskeÅr Önskar Herr D!

Våren är kommen?

Jag vaknar mitt i natten av att grannens alla pinaler dansar runt i en osynkroniserad plåtbalett mellan balkongväggarna. Trädgrenar gnider och slår bekymrat mot allt i dess närhet. När jag sedermera stegar ut på gården ligger soptunnor, grillar, grenar och allt möjligt bråte utkastat, stormen hade fest igår och bakfyllan är uppenbar.

Högt vatten i grumlig nyans möter en sliten kusträv, det som nådde till midjan vid mitt sista besök räcker nu över brösthöjd. Jag kan inte ta mig till revet jag vill. Jag kan inte nå det från där jag står och jag kan inte vada ut genom djuphålorna. Jag får helt enkelt söka nytt som gammalt och hoppas på det bästa.

Väder och vind löper amok i ren schizofreni. Solen skiner i mitt ansikte med 8 grader, småfåglar trallar runt i träden, det känns vår. Vinden biter i och ryster hårt i både spö och kropp, en känsla av Höst. Men enligt almanackan är det Vinter....kontrasten från i fjol är påtagande. Det bästa infann sig dock inte, hem traskar jag med en desorienterad årstidskänsla men ändå glad att jag fortfarande kan jaga HÖ på öppet hav.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Dagar då fisken ligger still!

Bannelse vad det blivit klent med fisketid!
Kastarmen har tappat muskelmassa, förtvinad och slapp hängandes vid sidan av kroppen fladdrar han lelös....
Resor hit och dit utan spö! Umgängesbokade helger och vinterns korta dagar tar ut sin rätt. Suktandes glider jag förbi allt göttigt havsgodis i La boqueria. Tänk vad mycket smaskigt man kan finna under havets yta. Kommer på mig själv smådräglandes och drömmande när någon stöter till mig.

Jag måste nog ut härifrån innan jag får ett sammanbrott. Barcelona, ett paradis i sig med vissa påträngande och irriterande element så som allahanda tjuvfiskare. Inte i min fiskemening utan ficktjuvfiskemening. Hade inte Mörtcheriffbrickan med mig, skulle vart kul och se deras miner om jag drog upp den och fråga om de hade ficktjuvfiskekort.

Tapas efter tapas avverkas med lite gött och dricka, värre kan man ju ha, men det svider ändå lite stelt i kastarmen

Det är år sedan jag varit så ofiskad. En och annan timme i träsket har jag hunnit med men det har som sig bör gett ett skralt resultat. Inget att belasta en för övrigt fångstklen blogg med. Nä, nya tag i julhelgen...ska jag lyckas lura upp en silverpjäs innan året är till ända.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig! (Då det blir nått)

Laxens Nya Utmaningar!

Helgens kontraster blandas av grå betong i skapligt väder till Storm och regn ute vid kustbandet.
Lyckan var störst i träsket med en gråblek tillnyktrare som raskt sprattlade vidare, kusten bjöd på ett blixtsnabbt anfall med en miss i så pass hög fart att Öringen höll på att flyga rakt in i mig. Vi synade varandra öga mot öga i en nanosekund innan han åter dök och försvann livrädd för den fula figur han just mött.
Surfandes på youtube efter laxfiske dyker en intressant sekvens upp. Översvämningar av vädrets förvirring gör till lika laxen disorienterad till synes. Frågan är väl vad som kan klassas som tjuvfiske? Under min utbildning till mörtcheriff kunde man inte läsa hur man skall hantera detta senarium.
Kan vattnet utanför naturligt habetat ha någon ägare? Vägverket? Kan en hund tjuvfiska eller är det ägerens ansvar att tillrättavisa hunden? Ja, vem vet men det ser rätt kul ut.
Salmon Fishing Dog

White Box!

Den kallaste höstmorgonen isar till i näsborrarna då jag öppnar dörren. Det är fortfarande mörkt när jag kliver ur bilen nere vid hamnen. Jag har lurat ut en gammal ungdomsvän på HavsÖringsäventyr…..lurat förresten han är lika galen som jag!
Vi sneglar lite vemodigt ut mot väggen. Någon har plockat ner himlen till vattenbrynet, inte en vindpust, sikten lika kort som bardisken på en rökig Londonpub.

Man är väl lite idiot som ger sig ut i dessa förhållanden. I dag är det inte lika svårt som det var då Peter och jag härjade dessa vatten som unga. Då fick man förlita sig på kompass och lite tur. Nu ger vi oss ut med kompass och inte mindre än 2 GPS:er. Det borde ju ta oss helskinnade hem. Men det finns andra faror därute….andra båtar.

Vi må kanske se vart vi befinner oss bland öar och grynnor men vi ser inte att smack längre än 50 meter. Två genskjutande båtar i skaplig fart har inte en chans i detta läge. Än mindre om man skulle få motorstopp mitt i farleden och få en kall påminnelse om att det finns större plåtskrov här ute genom ett dovt ljudande horn någonstans i smeten. Det gäller att ha ögon och öron på spänn.

Det är en känsla av att befinna sig i en datoriserad värld. Basen en vit låda som bara ändrar den närmsta omgivningen för en stund för att åter bli helt vit under en knapptrycknings förflyttning och sedan ge en ny arkipelagisk illusion.
Bild Peter Johansson
Det drar ordentligt i vattnet mellan sunden, hela Bråviken verkar vara på väg ut i Östersjöns djup. Betet far genast i sidled då det landar, det virvlar och bildas rännilar runt sten och båt.
Jag suttar ett kast över en sten som ännu ligger under ytan. En plog dyker upp bakifrån stenen, ett snabbt bett men fisken missar. Halvvägs in till båten biter han igen. En liten rackare som några kast senare visade sig ha tvillingbrorsan bakom en annan sten.

Två release, några följare, en avhoppare några snipor samt en stadig Abborre. Det får klassas som en lyckad fiskedag i en ljuddämpande vit låda med kristallklart och spökligt spegellugnt vatten.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Plåster på Såret!

Resväskan var packad och klar. Nyinvesterat teleskopspö stark lina och gäddtaffs. Om tid fanns skulle tropiska muskedunder utmanas och listan på övriga arter fyllas på.
Tanken var en affärsresa till Australien och Singapore där min ”expertis” inom yrket skulle sättas på prov.
Qantas ville annat….STREJK! Flera frustrerande timmar av trixande och fixande med resebyråer gav ingen vettig lösning på problemet så det var bara att bita i det sura och avboka hela arrangemanget.
Aningen nedstämd med känslan av att jag skulle göra något men inte kommer ihåg vad beger jag mig istället ut på en mer familjär utmaning, HavsÖring! Då mitt facit som granittrampare är något skral förväntar jag mig inget drillande denna gången heller.
Men nu är det ju så att vi inbitna HavsÖringsfantaster lätt glömmer, eller rättare sagt väljer att inte tänka så mycket på alla bomturer vi har i ryggsäcken. En ny dag är alltid en ny dag, nya möjligheter osv. Denna dag skulle bli en sådan dag.
Detta är lönen för mödan av ett oändligt nötande längs kuststränder och berghällar. Vacker blank fisk, stark och hoppvillig, en skumpiskande raket som plöjer och lever runt mellan stenarna. Nu har jag åter energi för några bomturer till.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Granit i Kubik!

Travandes och pustandes, flåsandes och med jämna mellanrum ifrågasättande vad jag egentligen håller på med avverkar jag meter efter meter.
Över berg, genom skog, runt den ena udden efter den andra i hopp om att halvön snart skall ta slut så min resa kan börja åt andra hållet, mot bilen! Men nya sträckor dyker upp runt varje hörn och nästa bergsmassiv.

Inte för att jag har något emot att trampa granit, men tiden kommer inte att räcka till för att sutta av hela sträckan innan det blir mörkt.

Jag passerar ett monument som skvalrar om svunna storhetstider, där näten hängdes upp för rens och torkning. Idag är fiskeriverksamheten lika bruten som ena tvärslån, men en hänger fortfarande kvar. Den får symbolisera den gren vi måste sträcka oss efter för att vända en ohållbar trend.
Måtte allt slit denna dag ge mig någon belöning lullar jag på för mig själv. Fisken ville annat och jag kom till slut fram till bilen, trött och anfådd. Nu måste jag ligga på plus till nästa gång!

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Mångfald med singularitet!

Äntligen har tiden kommit!
Friska krispiga mornar, inte för kallt inte för varmt, en lagom vind ligger på från sydväst. Vattnet är högt och klart grönt, strömsatta uddar och sund. Nu börjar det!
Med pirr i kroppen och en moderat förväntan kliver jag ut på spetsen. En handfull kast penetrerar motvinden....sprattel i vatten. Yes! Det har börjat.
En något övermodig HavsÖring har tagit min Heksen. Han är inte mer än dubbelt så lång eller draget inte mer än hälften så kort som han själv. Han är lätt krokad, precis när jag låter klicket gå studsar han iväg på nya äventyr. Bra! Då slipper jag bråka med honom i onödan.

Ny lokal nytt gung, känslan bekant och rapp men inte det jag är ute efter. Stark och vild i begynnande höstvatten bjuder han upp på bra motstånd för sin storlek. Irriterat blängande under fotoseansen håller han sig lugn och sekunderna senare simmar han åter ut mot andra göromål.


Heksen, detta förhäxande drag. Av någon anledning har jag som fisken fastnat för dess vaggande gång. Jag vet att det levererar, jag har "nästan" bevis på att det ger mer fisk än andra drag. Visst kan jag bli frustrerad ibland och kasta mig in i en vild dans i dragboxen. Men jag återkommer alltid till Heksen och då levererar det, konstigt?
HavsÖring, Gädda, Brax och grov Abborre har hypnotiserats av dess väsen. Kan bara le.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

C&R på Moral vid P&T

Finns det något förhållande mellan C&R och P&T i de stora sjöarna?
Visst! Om du mot förmodan släpper tillbaka en fisk i en p&t sjö så är det c&r. Det finns ju faktisk sjöar/vattendrag som uteslutande har c&r som regel även fast det är ett p&t vatten. Men mer då?
Ja, nu börjar det bli knepigare. Om vi fiskar i de stora sjöarna eller Östersjön där fritt handredskapsfiske råder då? Ja, släpper vi tillbaka fisken vi lyckas kroka då är det c&r, men kan det kallas för ett p&t vatten?
I vissa lägen skulle jag säga, ja! Det är ingen hemlighet att det stöd-inplanteras HavsÖring och Lax i våra Vatten, både i de stora sjöarna samt Östersjön. Detta för att gynna fisket i det stora hela. Egentligen inte för att bevara eller hjälpa en population som är på väg att sakta dö ut. Näe, just för att vi skall få ett bättre fiske. Dessa odlade fiskar vill man inte att de ska virra sig upp i lekbäckar och vilda revir av naturella populationer, just för att inte besudla de gener en ”ren” fisk bär på.

Motsägande? Ja, kanske. Men nu ser det ut så och kommer att göra en lång tid framöver. Vad gör man då med en fisk som är framtagen för att gynna ett fiskande folk? Den skall väl ätas upp?
Då kommer nästa pilsner. Äta lekfisk, moraliskt förkastligt eller bara otjänlig som föda? Här får man nog titta lite närmare på i vilken pool man leker samt vad man själv anser vara sin egen riktlinje.
I ett ”vilt” vatten är det inget snack, fisken skall tillbaka (om den är vild). Är det däremot en broiler då skall den upp! Eller? Här måste man tänka till. Är det en efterleksfisk har den med stor sannolikhet redan ställt till det i barnkammaren och är otjänlig som föda. Borde den få gå tillbaka och förhoppningsvis bli blank för att senare hamna fet och fin på middagsbordet? Eller nackar vi för säkerhets skull så den inte kommer tillbaka nästa år och förstör igen?
Om det är före leken och det inte råder fiskeförbud där du fiskar men lekån är i närheten så är den förmodligen på väg upp och borde således också hamna på matbordet för att inte kunna ställa till det för den vilda fisken.

Sen finns det då vatten där fisken inte har en chans att reproducera sig och där isättningar görs årligen. Ett sådant vatten är jag ofta vid, Stockholms Ström. Här blir det inte många yngel till världen. Kan hända att en och annan fisk tar sig in och härjar runt i Mälarens lekvatten men de är nog lätträknade.
Detta borde med lite vilja kallas för ett p&t vatten. Fisk sätts i och fisk tas upp. En fisk som vandrat in i strömmen utan att påbörjat leken har fortfarande gott om fett på kroppen och torde inte vara helt fel att servera med lite goda primörer. Men är det rätt att nacka den? En fisk som gått in i leken och som stått och skrotat en längre tid har däremot förbrukat det mesta av fettdepåerna och blir inte samma gastronomiska upplevelse. En efterleksfisk bör man inte ens fundera på att lägga på matbordet.

Hur gemena man gör i det här fallet är helt och hållet upp till densamme. Det är trots allt inte olagligt att avliva lekfisk. Jag personligen låter färgad fisk gå tillbaka men det är mitt förhållningsätt och jag predikar inte hur andra skall göra i dessa p&t vatten men jag informerar gärna. Jag har själv under min begynnelse som HavsÖringsfiskare tagit upp tveksamma exemplar av ren okunnighet, men man lär sig med tiden.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig, det kan vara en Blanking J

Laxrace i Storstada!

Nu händer det en hel del utanför maktens boningar. Den av så många efterlängtade Laxen har gjort sen antré mellan gråmulna betongmurar. Laxen har stått och stångat en längre tid mot stängda luckor men sedan en vecka tillbaka har vattnet strömmat från sött till "salt".
Många är det som vill åt den tunga krigaren i plåtkostym. En del lyckas, andra kämpar på med armbågs lucka. 30-40 ivriga spösvingare kan stå på rad och kast i ett "ofta"strukturerat flöde. Men ibland blir det fågelbo o det bestämdaste då någon inte följer de oskrivna regler att kasta i följd.

Jeze drar en Lax framför ögonen på oss andra, Fiiisk... hörs rungandes och alla vevar som besatta upp sina don för att ge fritt spelrum.

Inte det roligaste fiske man kan ängna sig åt men drömmen om lite tunggung är övermäktig så det är bara att sutta på.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Back on Track!

Tiden går....fort!Inte för att jag under denna stillsamma bloggpaus varit helt frånvarande från kluckande vågor och vakande fisk. Nejdå, inte alls.
Inte för att min mest aktiva period pågår just under sommaren men nog spänner jag lina allt.
En dag tex drev min abstinens mig på en endagstur 17 mil enkel resa bara för att få känna lite strömmande vatten runt vadarna. Trodde inte att jag skulle ge mig av till Tyttbo igen så snart men det gick bara inte att sitta och glo på ett flöte eller jaga inplanterad gödpotatis.En fin Öring bet på mellan tusenbröder, mört och gädda.
Provade även på Torskfiske på ren vinst eller förlust.....det blev förlust! Men men, dagarna går och kylan tränger sig snart på.
Då börjar min riktigt aktiva period.